På kiropraktorns begäran har jag nu gått till en expert på löpsteg och gjort en preliminär analys. Det är Varbergs Kiropraktik som har en massör i Falkenberg som jobbar med utvärdering av löpsteg hos såna som mig.
Först blev det lite koll på mina skor, men slitaget under sulorna avslöjade inte att jag belastade någon del av foten extra mycket.
Sedan blev det några varianter av "hoppa-på-ett-ben", "stå-på-ett-ben" samt "sitta-på-huk" med inspelning på Ipad och uppspelning i slow motion för att jag skulle kunna se vad som inte är riktigt bra med mina fötter. Föga förvånande visade det att jag är ganska stel och har taskig styrka/balans i fötterna - och självklart särskilt högerfoten.
Därefter upp på löpbandet för att videofilma när jag sprang i ett par olika hastigheter. Jag fick börja i ganska lågt tempo, 8km/h, vilket kändes onaturligt lågt. Sedan ökade vi till 12km/h vilket kändes lite mer naturligt och avslappnat. Och tro det eller ej men det fanns nästan INGENTING som jag behövde justera i mitt löpsteg.
1. Hyfsat rak hållning i ryggen, kanske lite långt fram med huvudet.
2. Korta steg med fotisättning rakt under kroppen, hade kunnat landa några cm längre bak.
3. Bra uppdragning av hälen vilket tydde på bra hamstringmuskel.
Jag fick testa att springa med både mina egna skor, men även med deras Barefootskor som de förespråkar. Hade löpsteget varit helt galet hade jag förmodligen blivit rekommenderad att byta skor, men med tanke på att det såg bra ut fanns ingen anledning att ändra.
Nu blir det två veckor med stretch, yoga, styrka och endast lite löpning för att sedan komma tillbaka och göra en liten uppföljning.
måndag 28 november 2016
Kondition - en färskvara
Igår kom jag äntligen ut på ett kortare pass i skogen. Efter några veckors löpvila efter Kullamannen och ett antal laserbehandlingar för foten samt en hel del stretchövningar var det dags att se om det hade gett något resultat.
Det hade det - konditionen var som bortblåst! Visst kändes foten bättre även om det inte var helt bra. Jag fick liiite känning efter ett par kilometer, men det försvann snabbt när jag drog ner på tempot. Men konditionen, vad hände med den? För 3 månader sedan tog jag mig igenom UV90 och nu hade jag problem med 6,5km... Hur är det ens möjligt?
Nåväl, det blev ingen långrunda och det var inte heller meningen. Tanken var bara att komma ut och känna på det samt få njuta lite av skogen innan vintern kommer och gör marken stenhård och knagglig. Jag föredrar lite blötare och lerigare förhållanden än stenhårda vinterstigar.
Det är skönt att vara igång igen, men närmsta månaden blir det mycket fokus på stretch, yoga och styrketräning. Långpassen i skogen får vänta ett tag till...
Det hade det - konditionen var som bortblåst! Visst kändes foten bättre även om det inte var helt bra. Jag fick liiite känning efter ett par kilometer, men det försvann snabbt när jag drog ner på tempot. Men konditionen, vad hände med den? För 3 månader sedan tog jag mig igenom UV90 och nu hade jag problem med 6,5km... Hur är det ens möjligt?
Nåväl, det blev ingen långrunda och det var inte heller meningen. Tanken var bara att komma ut och känna på det samt få njuta lite av skogen innan vintern kommer och gör marken stenhård och knagglig. Jag föredrar lite blötare och lerigare förhållanden än stenhårda vinterstigar.
Det är skönt att vara igång igen, men närmsta månaden blir det mycket fokus på stretch, yoga och styrketräning. Långpassen i skogen får vänta ett tag till...
torsdag 10 november 2016
Löpvila
Sista inplanerade loppet för säsongen är avklarat och det är dags att ta hand om foten som har strulat en hel del sedan i våras när jag landade fel vid ett pass i skogen, och som har gjort att jag har fått begränsa min träning. Jag vill helst att den ska läka ordentligt innan jag ens anmäler mig till några nya lopp igen (förutom Hallands Ultra och Ultravasan som jag tänker springa om det så ska vara med brutna ben).
Igår var det således dags för ett återbesök hos kiropraktorn. Han konstaterade snabbt att en kota strax ovanför bäckenet inte satt som den skulle, men den gick ganska snabbt att trycka på plats igen. Tacksamt nog har vi en av de bästa kiropraktorerna i landet här i Varberg, och som enda svensk fick följa med till OS i Rio, handplockad av IOC. Det känns därför som att man verkligen får den experthjälp man vill ha.
Sedan var det dags att kolla på foten som tydligen var "den stelaste fot som någonsin satts i hans rum". Vet inte om det är ett bra betyg med den här sortens rekord... Sedan har han i och för sig rätt, foten är väldigt stel så det är nog dags att ta tag i lite ordentlig rehab så att nästa säsong inte förstörs. Under besöket lyckades han dock knäcka till några leder i foten så att rörligheten blev lite bättre. Det gjorde så in i helvetes ont, men det var bara att bita ihop. Man vill ju inte verka klen.
Utöver en stel fot så har jag tydligen väldigt stela höfter, också här har jag fått höra att det är de mest orörliga höfter han har sett på någon i min ålder. Hmm, det finns tydligen lite att jobba på här också...
I dagsläget ser det ut så här:
1. Jag är väldigt svag i tårna och framförallt stortån vilket gör att jag belastar foten fel.
2. Jag har dålig rörlighet i foten.
3. Jag har dålig rörlighet i höften.
3. Jag behöver jag ändra mitt löpsteg för att inte riskera att få en stressfraktur, vilket är risken inom något år om jag fortsätter som tidigare.
4. Jag behöver se över vilka skor jag använder.
Om det är svagheten i tårna och den dåliga rörligheten som gör att jag löpsteget blir fel, eller om det är själva löpsteget som har lett till ovanstående problem har jag ingen som helst aning om. Det är inget som har kommit över en dag utan har förmodligen pågått under flera år, men det är först nu jag själv märker av det. Innan felsteget i våras har jag inte haft några som helst problem när jag har sprungit, utan det var förmodligen den utlösande faktorn som gjorde att problemen uppmärksammades.
Hur ska jag komma tillrätta med problemen?
1. Först och främst har jag börjat på Body stretch, vilket är en form av yoga med lite mer fokus på styrka än på andning. Detta ska hjälpa till att öppna upp höfterna och göra dem mindre stela.
2. Jag ska träffa en massör som ska köra stötvåg/laser på de ömma partierna i foten vilket ska stimulera en snabbare läkning av foten.
3. Jag ska träffa en annan massör som lär vara duktig på att analysera och rätta till löpstegstekniken och samtidigt se över vilka skor som är mest lämpade för mina fötter. Kliniken jag går till förespråkar VivoBarefoot så det ska bli intressant att se om jag får samma råd för mina fötter.
4. Jag ska träna upp mina tår med olika övningar, såväl stretch- som gripövningar osv.
5. Några veckor efter att jag har sett över min löpstegsteknik är det dags för återbesök hos kiropraktorn för att se om jag har gått framåt eller om det behövs några andra åtgärder.
Jag är i dagsläget inställd på att inte springa några längre sträckor under november och december, utan kommer att fokusera på mina övningar, stretch och styrketräning. Ska försöka lägga in en del cykel och simning för att hålla igång konditionen men det är ju inte samma som att springa. Jag kommer förmodligen att ha extrem abstinens inom en vecka, vi får se...
Igår var det således dags för ett återbesök hos kiropraktorn. Han konstaterade snabbt att en kota strax ovanför bäckenet inte satt som den skulle, men den gick ganska snabbt att trycka på plats igen. Tacksamt nog har vi en av de bästa kiropraktorerna i landet här i Varberg, och som enda svensk fick följa med till OS i Rio, handplockad av IOC. Det känns därför som att man verkligen får den experthjälp man vill ha.
Sedan var det dags att kolla på foten som tydligen var "den stelaste fot som någonsin satts i hans rum". Vet inte om det är ett bra betyg med den här sortens rekord... Sedan har han i och för sig rätt, foten är väldigt stel så det är nog dags att ta tag i lite ordentlig rehab så att nästa säsong inte förstörs. Under besöket lyckades han dock knäcka till några leder i foten så att rörligheten blev lite bättre. Det gjorde så in i helvetes ont, men det var bara att bita ihop. Man vill ju inte verka klen.
Utöver en stel fot så har jag tydligen väldigt stela höfter, också här har jag fått höra att det är de mest orörliga höfter han har sett på någon i min ålder. Hmm, det finns tydligen lite att jobba på här också...
I dagsläget ser det ut så här:
1. Jag är väldigt svag i tårna och framförallt stortån vilket gör att jag belastar foten fel.
2. Jag har dålig rörlighet i foten.
3. Jag har dålig rörlighet i höften.
3. Jag behöver jag ändra mitt löpsteg för att inte riskera att få en stressfraktur, vilket är risken inom något år om jag fortsätter som tidigare.
4. Jag behöver se över vilka skor jag använder.
Om det är svagheten i tårna och den dåliga rörligheten som gör att jag löpsteget blir fel, eller om det är själva löpsteget som har lett till ovanstående problem har jag ingen som helst aning om. Det är inget som har kommit över en dag utan har förmodligen pågått under flera år, men det är först nu jag själv märker av det. Innan felsteget i våras har jag inte haft några som helst problem när jag har sprungit, utan det var förmodligen den utlösande faktorn som gjorde att problemen uppmärksammades.
Hur ska jag komma tillrätta med problemen?
1. Först och främst har jag börjat på Body stretch, vilket är en form av yoga med lite mer fokus på styrka än på andning. Detta ska hjälpa till att öppna upp höfterna och göra dem mindre stela.
2. Jag ska träffa en massör som ska köra stötvåg/laser på de ömma partierna i foten vilket ska stimulera en snabbare läkning av foten.
3. Jag ska träffa en annan massör som lär vara duktig på att analysera och rätta till löpstegstekniken och samtidigt se över vilka skor som är mest lämpade för mina fötter. Kliniken jag går till förespråkar VivoBarefoot så det ska bli intressant att se om jag får samma råd för mina fötter.
4. Jag ska träna upp mina tår med olika övningar, såväl stretch- som gripövningar osv.
5. Några veckor efter att jag har sett över min löpstegsteknik är det dags för återbesök hos kiropraktorn för att se om jag har gått framåt eller om det behövs några andra åtgärder.
Jag är i dagsläget inställd på att inte springa några längre sträckor under november och december, utan kommer att fokusera på mina övningar, stretch och styrketräning. Ska försöka lägga in en del cykel och simning för att hålla igång konditionen men det är ju inte samma som att springa. Jag kommer förmodligen att ha extrem abstinens inom en vecka, vi får se...
söndag 6 november 2016
Kullamannen - Dödens Zon
Från början var det tänkt att jag skulle springa ultran på Kullamannen, dvs 3 varv på den 21-22km långa banan och totalt ca 3000hm. Tack och lov hade jag några vänner som skulle köra Dödens Zon som enligt arrangören skulle mäta 21-22km och ha runt 1100hm så jag valde att boka den för att kunna samåka och ha ett gemensamt mål under helgen. Med facit på hand är jag helt säker på att jag hade tvingats bryta ett lopp för första gången någonsin om jag hade gett mig på den långa distansen istället.
Med några veckor kvar till loppet var jag extremt tacksam till att jag valde den kortare distansen. Min fotled har spökat och hindrat mig från mängdträning ända sedan i våras. Jag fick tillfälligt ordning på den inför Ultravasan men sedan har den bråkat med mig igen. Min träningsdos inför Kullamannen var därför vad man skulle kunna säga "något begränsad". Typ 1 pass/vecka eller varannan vecka...
Raceday
Klockan ringde 05.00 och efter en snabb frukost var det dags att hämta upp resten av gänget. Vi var totalt 5 pers som samåkte från Varberg ner till Mölle och det var god stämning i bilen ner. Bara två av fem hade sprungit loppet tidigare och visste vad som väntade, för oss andra var det en spänd men nervös förväntan. Väl framme i Mölle gick det ganska snabbt tills det var dags för start. Lite fix med vätskeryggan, nummerlapp, toabesök och sedan var det bara att ställa upp till start.
Första kilometern var ren och platt asfaltslöpning västerut längs med havet och det var skönt att komma igång och få lite rull på benen innan stigningarna och terrängen skulle börja. Sedan vek vi av uppåt för den första stigningen och nu väntade några kilometer med härlig stiglöpning av varierad teknisk grad. Det var ganska lätt att hålla ett jämnt och bra tempo och kroppen kändes någorlunda pigg även om det fanns en liten latent känning i fotleden som inte ville försvinna.
Fram till klapperstenarna på norra kusten gick det helt enligt plan, tempot låg på 5.20 - 6.10 vilket var ungefär vad jag hade tänkt hålla på de flacka partierna. Att löpningen skulle bli svår på stenarna och klippblocken hade jag väntat mig, men det var oerhört mycket svårare och halare än vad jag hade kunnat gissa. Det var full koncentration på varje steg och så fort man släppte fokus fanns risken att man skulle slinta och skada sig. Det var en intressant kilometer och jag gissar att sjukvårdarna fick ta hand om en och annan löpare under dagen...
Strandremsan avslutas vid konstverket Nimis (som jag knappt ens såg när jag passerade) och där börjar den första brutala stigningen. Det var verkligen klättring där man tvingades använda händerna ibland och ta tag i rötter och grenar för att inte tappa fästet och hasa neråt. Och när man trodde att man hade nått toppen, vek stigen eller vad man kallar det av åt höger och så fortsatte det uppåt en bit till. När jag äntligen nådde den riktiga toppen var mina vader helt slut och jag hade krampkänning. Skönt - bara 13km kvar och redan kramp.
Det var i det här läget jag insåg att vissa lopp kan man inte komma till helt oförberedd. Jag har alltid haft förmånen att vara lättränad och har tacksamt nog inte behövt någon större träningsdos för att kunna prestera hyfsade tider på vare sig halvmara eller maraton. Det har liksom bara varit att ställa sig på startlinjen, falla in ett jämnt behagligt tempo och sedan trumma på som en Duracellkanin fram till mållinjen. Men det här var något helt annorlunda. Jag var helt enkelt dåligt förberedd och extremt naiv till de brutala backar som Kullaberg erbjuder. Men jag är nu en erfarenhet rikare inför nästa år.
Från det att första krampkänningen kom ville den inte släppa taget helt och hållet. I de flackare partierna där jag skulle trycka på lite kom krampen direkt och jag fick slå av på farten och lägga mig precis under gränsen för vad vaderna tålde. Tyvärr tar det en hel del på psyket och glädjen och motivationen får sig en törn. Loppet som skulle bli en njutning och en naturupplevelse blev mer och mer en kamp mot kroppen, eller rättare sagt mot vaderna och låren. Jag glömde helt av att njuta av utsikten och den fantastiska miljön jag sprang i och kom på mig själv med att tänka fler negativa tankar än jag någonsin gör när jag springer. Tack och lov påverkades inte pannbenet helt och hållet utan det tvingade mig att ständigt fortsätta framåt, om än långsammare än jag hade önskat.
Från toppen ovanför Nimis fram till Kullens fyr är det enda jag minns (trots att loppet var igår) att det var jävligt många backar och att det var lika jobbigt nerför som uppför. Om vi sprang i bokskog, granskog, över ängar, förbi stugor, åkrar osv har jag ingen som helst aning om. Men backarna minns jag!
Uppe vid fyren och vätskekontrollen kom första positiva tanken på länge. Jag klarar det här!! Det är bara några kilometer kvar och de värsta backarna är avklarade. Bit ihop nu för h-vete!! Det var också här jag orkade ta fram mobilen för första gången och ta ett kort. Jag hade ju tänkt ta några fina miljöbilder under loppets gång men det hade jag inte orkat tänka på tidigare.
Efter fyren var tankarna mer positiva och jag kunde också njuta lite mer av omgivningarna. Plötsligt kändes det också som att kilometerna betades av i högre tempo än tidigare (förmodligen ren inbillning, men ändå...). Och när jag kom ner till havet i slutet av loppet och såg Mölle längst bort i änden av viken insåg jag att plågan snart var över. Strax var jag tillbaka på asfalten igen och hade bara strandvägen kvar in i mål. Krampen hade avtagit i takt med att det gick mer och mer nerför och jag lyckades till och med få till en bra tempoökning den sista kilometerna in i mål.
I mål fick jag besked om att medaljtiden var 2h37min och en snabb titt på min egen klocka sa mig att jag hade missat alla mina mål idag:
1. Njuta av naturen och den storslagna miljön.
2. Min egen måltid som jag hade var 2h30min och den missade jag med nästan 20 minuter.
3. Medaljtiden som visade sig vara ca 10 minuter bättre än vad jag kom in på.
Jag har alltid tyckt att medaljen är ganska oväsentlig och den brukar bara hamna i någon byrålåda hemma, men nu när den var utom räckhåll var det plötsligt skitjobbigt. Samtliga löpare i vårt sällskap fick med sig en medalj hem utom jag. Hur f-n kan man ha ett lopp där inte ALLA får medalj?! Se på Lidingöloppet eller UltraVasan där alla får medalj, men där man får en finare medalj eller något extra om man kommer in på en bättre tid. Något för Kullamannen att ta efter...
Men som vanligt när man har lugnat ner sig lite så brukar tankarna också ändras. Nu dagen efter spelar det ingen större roll att jag inte fick någon medalj. Jag tog mig i mål!! Trots dålig förberedelse, trots en krånglande fotled som gjorde ont från start till mål, trots hala branta backar som jag definitivt inte är van vid och trots tonvis med negativa tankar under större delen av loppet. Allt detta till trots och tack vare ett pannben som är i mycket bättre skick än mina vader så är jag nu en erfarenhet rikare och kommer att ta med mig varje liten detalj inför nästa års upplaga. Att jag ska springa nästa år var helt uteslutet direkt efter loppet men det ändrades ganska snabbt under färden hem och nu är jag helt inställd på att jag ska springa samma distans igen. Och då dj-ar ska jag njuta!
Med några veckor kvar till loppet var jag extremt tacksam till att jag valde den kortare distansen. Min fotled har spökat och hindrat mig från mängdträning ända sedan i våras. Jag fick tillfälligt ordning på den inför Ultravasan men sedan har den bråkat med mig igen. Min träningsdos inför Kullamannen var därför vad man skulle kunna säga "något begränsad". Typ 1 pass/vecka eller varannan vecka...
Raceday
Klockan ringde 05.00 och efter en snabb frukost var det dags att hämta upp resten av gänget. Vi var totalt 5 pers som samåkte från Varberg ner till Mölle och det var god stämning i bilen ner. Bara två av fem hade sprungit loppet tidigare och visste vad som väntade, för oss andra var det en spänd men nervös förväntan. Väl framme i Mölle gick det ganska snabbt tills det var dags för start. Lite fix med vätskeryggan, nummerlapp, toabesök och sedan var det bara att ställa upp till start.
Första kilometern var ren och platt asfaltslöpning västerut längs med havet och det var skönt att komma igång och få lite rull på benen innan stigningarna och terrängen skulle börja. Sedan vek vi av uppåt för den första stigningen och nu väntade några kilometer med härlig stiglöpning av varierad teknisk grad. Det var ganska lätt att hålla ett jämnt och bra tempo och kroppen kändes någorlunda pigg även om det fanns en liten latent känning i fotleden som inte ville försvinna.
Fram till klapperstenarna på norra kusten gick det helt enligt plan, tempot låg på 5.20 - 6.10 vilket var ungefär vad jag hade tänkt hålla på de flacka partierna. Att löpningen skulle bli svår på stenarna och klippblocken hade jag väntat mig, men det var oerhört mycket svårare och halare än vad jag hade kunnat gissa. Det var full koncentration på varje steg och så fort man släppte fokus fanns risken att man skulle slinta och skada sig. Det var en intressant kilometer och jag gissar att sjukvårdarna fick ta hand om en och annan löpare under dagen...
Strandremsan avslutas vid konstverket Nimis (som jag knappt ens såg när jag passerade) och där börjar den första brutala stigningen. Det var verkligen klättring där man tvingades använda händerna ibland och ta tag i rötter och grenar för att inte tappa fästet och hasa neråt. Och när man trodde att man hade nått toppen, vek stigen eller vad man kallar det av åt höger och så fortsatte det uppåt en bit till. När jag äntligen nådde den riktiga toppen var mina vader helt slut och jag hade krampkänning. Skönt - bara 13km kvar och redan kramp.
Det var i det här läget jag insåg att vissa lopp kan man inte komma till helt oförberedd. Jag har alltid haft förmånen att vara lättränad och har tacksamt nog inte behövt någon större träningsdos för att kunna prestera hyfsade tider på vare sig halvmara eller maraton. Det har liksom bara varit att ställa sig på startlinjen, falla in ett jämnt behagligt tempo och sedan trumma på som en Duracellkanin fram till mållinjen. Men det här var något helt annorlunda. Jag var helt enkelt dåligt förberedd och extremt naiv till de brutala backar som Kullaberg erbjuder. Men jag är nu en erfarenhet rikare inför nästa år.
Från det att första krampkänningen kom ville den inte släppa taget helt och hållet. I de flackare partierna där jag skulle trycka på lite kom krampen direkt och jag fick slå av på farten och lägga mig precis under gränsen för vad vaderna tålde. Tyvärr tar det en hel del på psyket och glädjen och motivationen får sig en törn. Loppet som skulle bli en njutning och en naturupplevelse blev mer och mer en kamp mot kroppen, eller rättare sagt mot vaderna och låren. Jag glömde helt av att njuta av utsikten och den fantastiska miljön jag sprang i och kom på mig själv med att tänka fler negativa tankar än jag någonsin gör när jag springer. Tack och lov påverkades inte pannbenet helt och hållet utan det tvingade mig att ständigt fortsätta framåt, om än långsammare än jag hade önskat.
Från toppen ovanför Nimis fram till Kullens fyr är det enda jag minns (trots att loppet var igår) att det var jävligt många backar och att det var lika jobbigt nerför som uppför. Om vi sprang i bokskog, granskog, över ängar, förbi stugor, åkrar osv har jag ingen som helst aning om. Men backarna minns jag!
Uppe vid fyren och vätskekontrollen kom första positiva tanken på länge. Jag klarar det här!! Det är bara några kilometer kvar och de värsta backarna är avklarade. Bit ihop nu för h-vete!! Det var också här jag orkade ta fram mobilen för första gången och ta ett kort. Jag hade ju tänkt ta några fina miljöbilder under loppets gång men det hade jag inte orkat tänka på tidigare.
Efter fyren var tankarna mer positiva och jag kunde också njuta lite mer av omgivningarna. Plötsligt kändes det också som att kilometerna betades av i högre tempo än tidigare (förmodligen ren inbillning, men ändå...). Och när jag kom ner till havet i slutet av loppet och såg Mölle längst bort i änden av viken insåg jag att plågan snart var över. Strax var jag tillbaka på asfalten igen och hade bara strandvägen kvar in i mål. Krampen hade avtagit i takt med att det gick mer och mer nerför och jag lyckades till och med få till en bra tempoökning den sista kilometerna in i mål.
I mål fick jag besked om att medaljtiden var 2h37min och en snabb titt på min egen klocka sa mig att jag hade missat alla mina mål idag:
1. Njuta av naturen och den storslagna miljön.
2. Min egen måltid som jag hade var 2h30min och den missade jag med nästan 20 minuter.
3. Medaljtiden som visade sig vara ca 10 minuter bättre än vad jag kom in på.
Jag har alltid tyckt att medaljen är ganska oväsentlig och den brukar bara hamna i någon byrålåda hemma, men nu när den var utom räckhåll var det plötsligt skitjobbigt. Samtliga löpare i vårt sällskap fick med sig en medalj hem utom jag. Hur f-n kan man ha ett lopp där inte ALLA får medalj?! Se på Lidingöloppet eller UltraVasan där alla får medalj, men där man får en finare medalj eller något extra om man kommer in på en bättre tid. Något för Kullamannen att ta efter...
Men som vanligt när man har lugnat ner sig lite så brukar tankarna också ändras. Nu dagen efter spelar det ingen större roll att jag inte fick någon medalj. Jag tog mig i mål!! Trots dålig förberedelse, trots en krånglande fotled som gjorde ont från start till mål, trots hala branta backar som jag definitivt inte är van vid och trots tonvis med negativa tankar under större delen av loppet. Allt detta till trots och tack vare ett pannben som är i mycket bättre skick än mina vader så är jag nu en erfarenhet rikare och kommer att ta med mig varje liten detalj inför nästa års upplaga. Att jag ska springa nästa år var helt uteslutet direkt efter loppet men det ändrades ganska snabbt under färden hem och nu är jag helt inställd på att jag ska springa samma distans igen. Och då dj-ar ska jag njuta!
tisdag 18 oktober 2016
Skrämmande utveckling
Det är inget nytt, vi har diskuterat det här otaliga gånger i olika forum. Men jag kan ändå inte låta bli att så gott som dagligen förundras och förfasas över den aviga inställning många har gentemot träning. Inte bara löpning, utan motion i allmänhet.
En normal vecka försöker jag få till 2-4 träningspass, mestadels löpning men ibland klämmer jag till med ett cykel- eller simpass. Även om jag älskar ultralöpning så ligger de flesta pass på mellan 30-90 minuter, dvs ingen extrem träningstid. Jag håller inte heller något extremt högt tempo på mina pass utan håller det ganska lugnt för att inte slita onödigt hårt på min 43-åriga kropp. Ändå får jag med jämna mellanrum höra att "jag tränar för mycket" eller "det kan aldrig vara nyttigt med så mycket träning". Det har lugnat ner sig lite under det senaste året, men kommentarerna dyker upp med jämna mellanrum.
Varför är det så här? Varför är det legitimt att kritisera en annan människas val att röra på sig mer än en gång i veckan? När det gäller andra val här i livet är det ju INTE ok att tycka till eller ta ställning.
Om jag påpekar för mina arbetskamrater att de inte bör äta så mycket godis, att de inte bör äta kakor på frukostrasten, och efter lunchen och sedan till eftermiddagskaffet så är det mig det är fel på som väljer att inte stoppa i mig så mycket onyttigt. Och att säga till någon som dricker minst en öl varje kväll att det kanske kan vara bra att hoppa över ölen några kvällar, eller påpekar för någon annan att de kanske inte ska äta snabbmat varje lunch, det är tydligen inte ok. Men att ifrågasätta sundheten i att röra på sig är helt ok och inte det minsta konstigt. Och att kritisera en rökare gör man inte heller ostraffat, det är minsann inte min sak att säga hur de ska leva sina liv...
Handlar det om avundsjuka? Eller är det osäkerhet, eller bara ren missunnsamhet? Eller finns det någon annan anledning till varför det är ok att hugga på flitiga motionärer, men inte ok att tycka till om alkohol, nikotin, skräpmat, för mycket tv-tittande osv...?
Allt det här kan jag naturligtvis leva med utan problem, jag väljer själv hur mycket jag tränar och bryr mig i själva verket inte så mycket om kommentarerna. Det är mest av nyfikenhet jag ställer frågan - varför är det ok i vissa fall men inte i andra? Och vill mina medmänniskor leva ett ohälsosamt liv så är det givetvis upp till dem själva. De enda jag faktiskt vill påverka att leva ett någorlunda sunt liv är mina egna barn.
Något som däremot skrämmer mig enormt mycket är många ungas syn på rörelse. Visst finns det många ungdomar som spelar fotboll, tennis och innebandy eller sysslar med orientering, ridning, dans osv. Men VARDAGSMOTIONEN, vad händer med den? Den senaste trenden med air board eller hoover board måste vara den i modern tid farligaste uppfinningen för folkhälsan. Visst ser det kul ut när ungarna bara glider fram på gatan, men all rörelse som kommer genom att gå, cykla, springa, klättra i träd osv går inte att ersätta på något enstaka träningspass med fotbollslaget. Den rörelsen vill kroppen tillgodogöra sig dagligen.
Lägg därtill den lavinartade ökningen av sålda elcyklar. Visst kan det vara bra om en elcykel får någon att minska på bilåkningen. Då får personen i fråga mer motion än tidigare och mer frisk luft och det är dessutom snällare mot miljön. Men när andra går från sina vanliga cyklar till elcyklar har vi plötsligt tappat ännu några vardagsmotionärer.
Jag hoppas innerligt att det är en snabbt övergående fluga vi ser just nu, men jag är rädd att det tvärtom bara är början. Människan är alldeles för lat av naturen och letar ständigt efter genvägar. Och den yngre generationen som har fått upp ögonen för air boardens smidighet att ta sig fram utan ansträngning kommer troligtvis inte att minska i omfattning utan vi kommer att se fler och fler ungdomar på glid i framtiden. Mina egna barn och många av deras kompisar har just air board högt upp på sina önskelistor inför kommande födelsedagar och inför julen.
Men, hur ska vi vända på det här? Hur ska vi få den stora allmänheten att 1) röra sig mer i vardagen? 2) acceptera motionärerna i större utsträckning utan att slänga in sina gliringar om mängden träning? och 3) få ungdomarna att skrota sina air boards och fullt friska vuxna män och kvinnor att byta elcykeln mot en cykel där man måste trampa själv för att komma framåt?
Jag sitter tyvärr inte inne med facit. Hade jag vetat hade jag tagit itu med problemet för länge sedan! Kanske kan spelindustrin utveckla fler varianter på Pokemon Go. Vem kunde gissa för ett halvår sedan att just spelindustrin skulle kunna få barn och vuxna att ge sig ut på långa promenader...
En normal vecka försöker jag få till 2-4 träningspass, mestadels löpning men ibland klämmer jag till med ett cykel- eller simpass. Även om jag älskar ultralöpning så ligger de flesta pass på mellan 30-90 minuter, dvs ingen extrem träningstid. Jag håller inte heller något extremt högt tempo på mina pass utan håller det ganska lugnt för att inte slita onödigt hårt på min 43-åriga kropp. Ändå får jag med jämna mellanrum höra att "jag tränar för mycket" eller "det kan aldrig vara nyttigt med så mycket träning". Det har lugnat ner sig lite under det senaste året, men kommentarerna dyker upp med jämna mellanrum.
Varför är det så här? Varför är det legitimt att kritisera en annan människas val att röra på sig mer än en gång i veckan? När det gäller andra val här i livet är det ju INTE ok att tycka till eller ta ställning.
Om jag påpekar för mina arbetskamrater att de inte bör äta så mycket godis, att de inte bör äta kakor på frukostrasten, och efter lunchen och sedan till eftermiddagskaffet så är det mig det är fel på som väljer att inte stoppa i mig så mycket onyttigt. Och att säga till någon som dricker minst en öl varje kväll att det kanske kan vara bra att hoppa över ölen några kvällar, eller påpekar för någon annan att de kanske inte ska äta snabbmat varje lunch, det är tydligen inte ok. Men att ifrågasätta sundheten i att röra på sig är helt ok och inte det minsta konstigt. Och att kritisera en rökare gör man inte heller ostraffat, det är minsann inte min sak att säga hur de ska leva sina liv...
Handlar det om avundsjuka? Eller är det osäkerhet, eller bara ren missunnsamhet? Eller finns det någon annan anledning till varför det är ok att hugga på flitiga motionärer, men inte ok att tycka till om alkohol, nikotin, skräpmat, för mycket tv-tittande osv...?
Allt det här kan jag naturligtvis leva med utan problem, jag väljer själv hur mycket jag tränar och bryr mig i själva verket inte så mycket om kommentarerna. Det är mest av nyfikenhet jag ställer frågan - varför är det ok i vissa fall men inte i andra? Och vill mina medmänniskor leva ett ohälsosamt liv så är det givetvis upp till dem själva. De enda jag faktiskt vill påverka att leva ett någorlunda sunt liv är mina egna barn.
Något som däremot skrämmer mig enormt mycket är många ungas syn på rörelse. Visst finns det många ungdomar som spelar fotboll, tennis och innebandy eller sysslar med orientering, ridning, dans osv. Men VARDAGSMOTIONEN, vad händer med den? Den senaste trenden med air board eller hoover board måste vara den i modern tid farligaste uppfinningen för folkhälsan. Visst ser det kul ut när ungarna bara glider fram på gatan, men all rörelse som kommer genom att gå, cykla, springa, klättra i träd osv går inte att ersätta på något enstaka träningspass med fotbollslaget. Den rörelsen vill kroppen tillgodogöra sig dagligen.
Lägg därtill den lavinartade ökningen av sålda elcyklar. Visst kan det vara bra om en elcykel får någon att minska på bilåkningen. Då får personen i fråga mer motion än tidigare och mer frisk luft och det är dessutom snällare mot miljön. Men när andra går från sina vanliga cyklar till elcyklar har vi plötsligt tappat ännu några vardagsmotionärer.
Jag hoppas innerligt att det är en snabbt övergående fluga vi ser just nu, men jag är rädd att det tvärtom bara är början. Människan är alldeles för lat av naturen och letar ständigt efter genvägar. Och den yngre generationen som har fått upp ögonen för air boardens smidighet att ta sig fram utan ansträngning kommer troligtvis inte att minska i omfattning utan vi kommer att se fler och fler ungdomar på glid i framtiden. Mina egna barn och många av deras kompisar har just air board högt upp på sina önskelistor inför kommande födelsedagar och inför julen.
Men, hur ska vi vända på det här? Hur ska vi få den stora allmänheten att 1) röra sig mer i vardagen? 2) acceptera motionärerna i större utsträckning utan att slänga in sina gliringar om mängden träning? och 3) få ungdomarna att skrota sina air boards och fullt friska vuxna män och kvinnor att byta elcykeln mot en cykel där man måste trampa själv för att komma framåt?
Jag sitter tyvärr inte inne med facit. Hade jag vetat hade jag tagit itu med problemet för länge sedan! Kanske kan spelindustrin utveckla fler varianter på Pokemon Go. Vem kunde gissa för ett halvår sedan att just spelindustrin skulle kunna få barn och vuxna att ge sig ut på långa promenader...
Stillande av abstinens
Högerfoten är fortfarande inte bra efter en dålig landning i skogen för några månader sedan, så den senaste tiden har det mest blivit sporadiska kortpass och en del stretchövningar som ska hjälpa till med läkningen av foten. Den här helgen lyckades jag dock äntligen komma ut på en "längre" tur, även om det var långt från mina önskade långpass.
Efter att ha varit med sonen på hans simträning där jag kom åt att köra en tusing själv kom jag sedan ut på en liten runda i Stättaredsskogen. Det är alltid lika befriande att komma ut i skogen när man inte har varit där på ett tag, och nu var allting klätt i vackra höstfärger vilket bara höjer effekten ytterligare.
Till slut blev det 13,7km och 495hm som kom in på kontot, men jag hade lätt kunnat springa en timme till. Tyvärr fanns det inte tid till det just idag, men förhoppningsvis är jag tillbaka ute om några dagar igen...
Efter att ha varit med sonen på hans simträning där jag kom åt att köra en tusing själv kom jag sedan ut på en liten runda i Stättaredsskogen. Det är alltid lika befriande att komma ut i skogen när man inte har varit där på ett tag, och nu var allting klätt i vackra höstfärger vilket bara höjer effekten ytterligare.
Jag vågade inte fresta för mycket på foten så det fick bli väldigt lugnt tempo genom hela passet, men vad gör det? Det viktiga var ATT komma ut och röra på benen och njuta av naturen. Började med ett varv i slingan för att komma igång. Lagom tillbaka där jag började mötte jag en dam med två lösa hundar och jag lyckades nästan skrämma slag på kvinnan som inte hörde mig förrän jag var fem meter ifrån henne.
Fortsatte sedan på min vanliga rutt runt Glamsjön för att sedan vika av upp på grusvägen och sedan köra tvärs över "berget" med ganska teknisk och väldigt rolig löpning. Många rötter och stenar att hålla koll på samt mycket skrålöpning utmed kanterna.
Väl nere på lägre mark igen gick turen vidare längs med Hallandsleden som är en väldigt vacker vandringsled. Variationen mellan lövskog och mossklädd granskog är underbar och det är lätt att trumma på i den miljön. Kilometerna betas av utan att det känns det minsta jobbigt vilket är ganska tacksamt.
Till slut blev det 13,7km och 495hm som kom in på kontot, men jag hade lätt kunnat springa en timme till. Tyvärr fanns det inte tid till det just idag, men förhoppningsvis är jag tillbaka ute om några dagar igen...
torsdag 25 augusti 2016
UltraVasan 2016
Från början var tanken att jag skulle springa UltraVasans 90km ihop med Johan, en kompis som sprang det redan förra året. Vi hade bokat plats på ett hotell i Mora där nästan alla rum var bokade åt löpare från Facebookklubben Lonesome Runners som jag är medlem i. Tyvärr kom Johan med ett trist besked bara några veckor innan loppet - hans knä var inte bra och han kunde inte springa utan att det gjorde jätteont. Så plötsligt stod jag utan reskamrat upp till Mora...
Några dagar senare slängde jag ut en förfrågan i vår Facebookgrupp om det fanns någon som ville samåka upp från västkusten. Jag fick omgående svar från ett par i Göteborg som gärna slog följe och det visade sig dessutom att de också skulle bo på samma hotell. Resan upp blev supertrevlig och det var inte tyst många sekunder i bilen. Niclas och Caroline som åkte med var fantastiskt trevliga och var väldigt lätta att komma överens med, så resan upp gick på nolltid.
Incheckning på hotellet och äntligen fick jag träffa många av de personer som jag bara har sett profilbilderna på och "pratat" med via kommentarer på diverse inlägg. Bland annat skulle jag dela rum med en kille (Jonas) från Stockholm som jag aldrig träffat förr, men han liksom alla andra i gruppen visade sig vara hur trevliga som helst och kvällen innan loppet gick väldigt fort med gemensam middag i hotellets matsal.
Vi hade satt väckarklockan på 01.15 för att äta frukost, en frukost som bestod av havregrynsgröt, pasta, yoghurt, fil och mackor. Väldigt konstig känsla att gå upp och äta frukost mitt i natten men det var ju tvunget om vi skulle orka den väntande prövningen. 02.30 gick bussen från Mora till starten i Berga by utanför Sälen. Väl framme fick vi vänta en dryg timma innan det var dags att ge oss ut i spåret. Det var lite nervöst eftersom jag inte visste riktigt om min fot skulle hålla efter två månader med problem med fotleden. Det skulle senare visa sig att oron var obefogad, jag kunde springa obehindrat och fick aldrig ont i fotleden, vare sig under eller efter loppet.
En del av gänget strax före starten (foto Therese Sundén)
Själva starten var enormt mäktig. Dagen höll på att gry, det var 11-12 grader, dvs ganska behaglig temperatur. Ur högtalarna strömmade pampig filmmusik ut från Pirates, Iron Man osv och precis innan starten släpptes det ut rök framme vid startbågen. Man kunde riktigt känna all adrenalin som vibrerade bland alla spända och förväntansfulla löpare.
Strax före start i Berga by.
3, 2, 1 och så var vi iväg. En sak som slog mig tidigt i loppet var att alla löpare var otroligt fokuserade. Visst förekom en del småpratande löpare emellan, men långa stunder var det bara trampet av fötter som hördes i spåren. Alla verkade helt upptagna av sina egna tankar och funderingar och koncentrerade sig fullt ut på var de satte sina fötter. Jag kunde inte låta bli att jämföra med Hallands Ultra 50K där alla sprang och småpratade under större delen av loppet. Här rådde en mer sammanbiten tystnad. De kanske visste vad som väntade.
Till en början gick loppet i ett väldigt lugnt tempo, men så fort första låååånga backen var passerad gick tempot upp betydligt. Jag kände direkt att det var för högt, men när man har flow är det otroligt svårt att hålla ner tempot även om hjärnan skriker att det går för fort. Löpningen rullade på bra de närmsta timmarna med otroligt vacker och stundtals väldigt teknisk löpning. Den här delen av loppet njöt jag till 100% - förtrollande vacker natur och underbara tekniska stigar, that's what running is about. Sedan började helvetet...
Höften hade tagit stryk av de tekniska partierna, vänstra knät började säga ifrån i nerförsbackarna och magen ballade ur fullständigt. Besök vid alla bajamajor jag kunde hitta och det blev också besök ute i skogen med mossa som ersättning för toapapper. Skönt att det bara var 60km kvar att springa...
Jag lyckades hålla ihop löpningen hyfsat fram till Evertsberg trots mag-, höft- och knäproblem, men sedan tappade jag allt. Den obefintliga träningen under sommaren gav sig tillkänna och jag fick börja gå mer och mer. Varje gång jag försökte springa igen gjorde magen sig påmind och ville att jag skulle uppsöka en toalett, vilket inte var så jäkla lätt när de förbannade skyltarna informerade om att nästa bajamaja kommer om 8,7km eller 10,2km eller vad-fan-som-helst antal kilometer. Det är ju en evighet när man behöver den NU!! Alltså skogen och mossa och glöm det där med att tvätta händerna efteråt.. Note to self under loppet; ta bara mat med vänster hand och skaka inte hand med någon i spåret:-)
Sakta med säkert började skyltarna visa att det var färre och färre kilometer kvar. Jag misstänker dock att de hade dragit om banan så att varje kilometer på banprofilen i själva verket var 2 kilometer. Jag hann tänka både en och fem gånger att vem fan är så dum att han anmäler sig till ett 90km lopp och inte ser till att vara i form. Hmm, undrar om man ska bryta. Ha! Vem försöker du lura!? Gå/spring/hasa dig nu vidare din mes! Lite smärta skadar inte, det är bara svaghet som lämnar kroppen.
Fråga mig inte hur, men på något vis måste jag ha lyckats ta mig framåt för plötsligt visade km-skyltarna enkeltal, 5-4-3-2-1, och det var en helt underbar känsla att komma in i Mora, höra speakern från målet, få glada hejarop från alla åskådare och känna att "YES, jag kommer att klara det här". De sista 300 meterna tror jag faktiskt att jag fick till en tempoökning även om målgångsfilmen säger annorlunda. Måltiden blev till sist 10 timmar, 58 minuter och 1 sekund och jag är så otroligt nöjd att jag tog mig ända i mål trots allt strul med foten som hindrade min uppladdning, knäproblem, höftproblem och framförallt magproblem. Tankarna som florerade i huvudet en timma tidigare var som bortblåsta, solen sken, fåglarna kvittrade och allt var bara perfekt. Att dessutom bli välkomnad direkt inne i målet av några Lonesome kollegor var otroligt kul. Jag har sprungit många lopp där man inte har haft någon att dela upplevelsen med i målet men det här förhöjde hela känslan av eufori.
En fantastisk helg är över, sammanfattningsvis bestod löpningen av 35km njutning och 35km ren plåga, övriga 20km har jag inte riktigt koll på. Tack vare alla trevliga, sympatiska, ödmjuka och roliga Lonesomevänner jag har lärt känna de senaste dagarna så blev helgen så mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och jag längtar redan till nästa kollovistelse i Mora.
Några dagar senare slängde jag ut en förfrågan i vår Facebookgrupp om det fanns någon som ville samåka upp från västkusten. Jag fick omgående svar från ett par i Göteborg som gärna slog följe och det visade sig dessutom att de också skulle bo på samma hotell. Resan upp blev supertrevlig och det var inte tyst många sekunder i bilen. Niclas och Caroline som åkte med var fantastiskt trevliga och var väldigt lätta att komma överens med, så resan upp gick på nolltid.
Incheckning på hotellet och äntligen fick jag träffa många av de personer som jag bara har sett profilbilderna på och "pratat" med via kommentarer på diverse inlägg. Bland annat skulle jag dela rum med en kille (Jonas) från Stockholm som jag aldrig träffat förr, men han liksom alla andra i gruppen visade sig vara hur trevliga som helst och kvällen innan loppet gick väldigt fort med gemensam middag i hotellets matsal.
Vi hade satt väckarklockan på 01.15 för att äta frukost, en frukost som bestod av havregrynsgröt, pasta, yoghurt, fil och mackor. Väldigt konstig känsla att gå upp och äta frukost mitt i natten men det var ju tvunget om vi skulle orka den väntande prövningen. 02.30 gick bussen från Mora till starten i Berga by utanför Sälen. Väl framme fick vi vänta en dryg timma innan det var dags att ge oss ut i spåret. Det var lite nervöst eftersom jag inte visste riktigt om min fot skulle hålla efter två månader med problem med fotleden. Det skulle senare visa sig att oron var obefogad, jag kunde springa obehindrat och fick aldrig ont i fotleden, vare sig under eller efter loppet.
En del av gänget strax före starten (foto Therese Sundén)
Själva starten var enormt mäktig. Dagen höll på att gry, det var 11-12 grader, dvs ganska behaglig temperatur. Ur högtalarna strömmade pampig filmmusik ut från Pirates, Iron Man osv och precis innan starten släpptes det ut rök framme vid startbågen. Man kunde riktigt känna all adrenalin som vibrerade bland alla spända och förväntansfulla löpare.
Strax före start i Berga by.
3, 2, 1 och så var vi iväg. En sak som slog mig tidigt i loppet var att alla löpare var otroligt fokuserade. Visst förekom en del småpratande löpare emellan, men långa stunder var det bara trampet av fötter som hördes i spåren. Alla verkade helt upptagna av sina egna tankar och funderingar och koncentrerade sig fullt ut på var de satte sina fötter. Jag kunde inte låta bli att jämföra med Hallands Ultra 50K där alla sprang och småpratade under större delen av loppet. Här rådde en mer sammanbiten tystnad. De kanske visste vad som väntade.
Till en början gick loppet i ett väldigt lugnt tempo, men så fort första låååånga backen var passerad gick tempot upp betydligt. Jag kände direkt att det var för högt, men när man har flow är det otroligt svårt att hålla ner tempot även om hjärnan skriker att det går för fort. Löpningen rullade på bra de närmsta timmarna med otroligt vacker och stundtals väldigt teknisk löpning. Den här delen av loppet njöt jag till 100% - förtrollande vacker natur och underbara tekniska stigar, that's what running is about. Sedan började helvetet...
Höften hade tagit stryk av de tekniska partierna, vänstra knät började säga ifrån i nerförsbackarna och magen ballade ur fullständigt. Besök vid alla bajamajor jag kunde hitta och det blev också besök ute i skogen med mossa som ersättning för toapapper. Skönt att det bara var 60km kvar att springa...
Jag lyckades hålla ihop löpningen hyfsat fram till Evertsberg trots mag-, höft- och knäproblem, men sedan tappade jag allt. Den obefintliga träningen under sommaren gav sig tillkänna och jag fick börja gå mer och mer. Varje gång jag försökte springa igen gjorde magen sig påmind och ville att jag skulle uppsöka en toalett, vilket inte var så jäkla lätt när de förbannade skyltarna informerade om att nästa bajamaja kommer om 8,7km eller 10,2km eller vad-fan-som-helst antal kilometer. Det är ju en evighet när man behöver den NU!! Alltså skogen och mossa och glöm det där med att tvätta händerna efteråt.. Note to self under loppet; ta bara mat med vänster hand och skaka inte hand med någon i spåret:-)
Sakta med säkert började skyltarna visa att det var färre och färre kilometer kvar. Jag misstänker dock att de hade dragit om banan så att varje kilometer på banprofilen i själva verket var 2 kilometer. Jag hann tänka både en och fem gånger att vem fan är så dum att han anmäler sig till ett 90km lopp och inte ser till att vara i form. Hmm, undrar om man ska bryta. Ha! Vem försöker du lura!? Gå/spring/hasa dig nu vidare din mes! Lite smärta skadar inte, det är bara svaghet som lämnar kroppen.
Fråga mig inte hur, men på något vis måste jag ha lyckats ta mig framåt för plötsligt visade km-skyltarna enkeltal, 5-4-3-2-1, och det var en helt underbar känsla att komma in i Mora, höra speakern från målet, få glada hejarop från alla åskådare och känna att "YES, jag kommer att klara det här". De sista 300 meterna tror jag faktiskt att jag fick till en tempoökning även om målgångsfilmen säger annorlunda. Måltiden blev till sist 10 timmar, 58 minuter och 1 sekund och jag är så otroligt nöjd att jag tog mig ända i mål trots allt strul med foten som hindrade min uppladdning, knäproblem, höftproblem och framförallt magproblem. Tankarna som florerade i huvudet en timma tidigare var som bortblåsta, solen sken, fåglarna kvittrade och allt var bara perfekt. Att dessutom bli välkomnad direkt inne i målet av några Lonesome kollegor var otroligt kul. Jag har sprungit många lopp där man inte har haft någon att dela upplevelsen med i målet men det här förhöjde hela känslan av eufori.
En fantastisk helg är över, sammanfattningsvis bestod löpningen av 35km njutning och 35km ren plåga, övriga 20km har jag inte riktigt koll på. Tack vare alla trevliga, sympatiska, ödmjuka och roliga Lonesomevänner jag har lärt känna de senaste dagarna så blev helgen så mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och jag längtar redan till nästa kollovistelse i Mora.
onsdag 24 augusti 2016
Varför löpning och varför en blogg
Löpning är, och har länge varit, ett av mina absolut största intressen. Löpningen fungerar många gånger som en meditativ avkoppling, där vardagens stress och problem kan tvättas bort alternativt bearbetas. Har jag en stressig förmiddag på kontoret kan jag sticka ut och springa en halvtimme/trekvart för att sedan komma tillbaka som till en ny arbetsdag där många problem plötsligt har minskat i omfång. Sedan har vi ju såklart hälsoeffekten, att man faktiskt mår bra av att röra på sig.
Efter att ha följt ett flertal löpare via Facebook, Instagram och Blogspot väcktes idén om att faktiskt starta en blogg själv, i första hand för att användas som löpardagbok. Vill någon sedan lägga tid på att läsa vad jag skriver och kanske inspireras själva så ser jag det bara som bonus. Bloggen är i första hand skapad för att tillgodose mina egna behov av att bearbeta mina tankar kring löpningen.
Jag började med löpning i November 2008 efter att ha haft träningsuppehåll sedan jag la fotbollsskorna på hyllan knappt två år tidigare. Anledningen till att jag startade var att jag började känna av att kroppen växte på fel ställen och att jag inte hade samma ork i vardagen som jag tidigare hade haft. Efter att ha spelat fotboll 4-5 dagar/vecka till att inte röra sig alls sätter sina spår...
Till en början var det bara sporadisk löpning utan egentligt mål mer än att hålla sig någorlunda i form, sedan råkade jag anmäla mig till Göteborgsvarvet och fick då plötsligt ett tydligare mål med träningen. Det gick inte att lufsa runt på måfå utan det krävdes lite mer träning. Efter detta var bollen satt i rullning. Jag gjorde mitt första Gbg-varv 2009 och sprang sedan 2010, 2012 och 2013. Det sista året var förhoppningen att jag skulle pressa tiden ner mot 1.30 på varvet, men värmen knäckte mig och jag gjorde istället mitt sämsta varv om man inte räknar med det första då jag var extremt dåligt tränad. Misslyckandet gjorde att jag ville ha revansch direkt och anmälde mig istället till Lidingöloppet samma år. Terräng- eller stiglöpning var helt nytt för mig, jag hade tidigare bara sprungit på asfalt, men jag upptäckte snabbt att det passade mig mycket bättre och att det var oerhört mycket roligare att springa i skogen istället för på gator och trottoarer.
Efter det loppet sa jag tack och adjö till Gbg-varvet och satsade istället mer tid på löpning i skogen och på att göra bra ifrån mig på Lidingö. Det dröjde dock inte länge förrän jag kände att jag ville testa på ett maraton och följde därför med en kompis till Stockholm för att springa Stockholms Marathon sommaren 2015. I ett kallt och regnigt Stockholm lyckades jag få till ett kanonlopp på 3.28 i debuten och hade det inte varit för att det var just asfalt så hade jag nog anmält mig till fler maror efter det. Istället började jag leta efter lite längre lopp på grusvägar/skogsstigar etc och hittade till Hallands Ultra som arrangeras av Halmstad OK. Det är ett terränglopp på 50km som går i juni och går genom natursköna områden från Möllegårds naturreservat, via Tylösand, Prins Bertils stig, genom centrala Halmstad och ut i skogarna kring Skedala. Loppet är jättetufft, framförallt de sista två milen, men det är det absolut trevligaste och mest välarrangerade lopp jag någonsin sprungit och ett av de få lopp jag definitivt MÅSTE springa nästa år igen.
En av anledningarna till att jag sprang just Hallands Ultra var att jag ville få ett formbesked inför UltraVasan 90km som jag hade anmält mig till ihop med samma kompis som tog mig till Stockholm för min maratondebut. Han hade sprungit UV redan 2015 och lockat med mig inför augusti 2016. Tyvärr kunde han inte följa med upp till Sälen/Mora utan jag fick åka upp utan honom. Loppet gick av stapeln för några dagar sedan och jag lever fortfarande i ett lyckorus efter att ha genomfört loppet på en hyfsat tid 10.58.01 med begränsad träning i sommar. Jag har dessutom inga krämpor efter loppet utan kroppen känns ganska ok. Så nu är det bara att köra vidare och leta upp nya utmaningar samt fortsätta använda löpningen som terapiform. I första hand håller jag mig till mina skogsstigar, men det kan säkert bli ett och annat asfaltslopp framöver.
Resan har bara börjat, från soffpotatis som knappt kom runt 6,7km utan att behöva stanna flera gånger till att faktiskt ha klarat av två UltraMaraton varav den längsta var 90km.
Efter att ha följt ett flertal löpare via Facebook, Instagram och Blogspot väcktes idén om att faktiskt starta en blogg själv, i första hand för att användas som löpardagbok. Vill någon sedan lägga tid på att läsa vad jag skriver och kanske inspireras själva så ser jag det bara som bonus. Bloggen är i första hand skapad för att tillgodose mina egna behov av att bearbeta mina tankar kring löpningen.
Jag började med löpning i November 2008 efter att ha haft träningsuppehåll sedan jag la fotbollsskorna på hyllan knappt två år tidigare. Anledningen till att jag startade var att jag började känna av att kroppen växte på fel ställen och att jag inte hade samma ork i vardagen som jag tidigare hade haft. Efter att ha spelat fotboll 4-5 dagar/vecka till att inte röra sig alls sätter sina spår...
Till en början var det bara sporadisk löpning utan egentligt mål mer än att hålla sig någorlunda i form, sedan råkade jag anmäla mig till Göteborgsvarvet och fick då plötsligt ett tydligare mål med träningen. Det gick inte att lufsa runt på måfå utan det krävdes lite mer träning. Efter detta var bollen satt i rullning. Jag gjorde mitt första Gbg-varv 2009 och sprang sedan 2010, 2012 och 2013. Det sista året var förhoppningen att jag skulle pressa tiden ner mot 1.30 på varvet, men värmen knäckte mig och jag gjorde istället mitt sämsta varv om man inte räknar med det första då jag var extremt dåligt tränad. Misslyckandet gjorde att jag ville ha revansch direkt och anmälde mig istället till Lidingöloppet samma år. Terräng- eller stiglöpning var helt nytt för mig, jag hade tidigare bara sprungit på asfalt, men jag upptäckte snabbt att det passade mig mycket bättre och att det var oerhört mycket roligare att springa i skogen istället för på gator och trottoarer.
Efter det loppet sa jag tack och adjö till Gbg-varvet och satsade istället mer tid på löpning i skogen och på att göra bra ifrån mig på Lidingö. Det dröjde dock inte länge förrän jag kände att jag ville testa på ett maraton och följde därför med en kompis till Stockholm för att springa Stockholms Marathon sommaren 2015. I ett kallt och regnigt Stockholm lyckades jag få till ett kanonlopp på 3.28 i debuten och hade det inte varit för att det var just asfalt så hade jag nog anmält mig till fler maror efter det. Istället började jag leta efter lite längre lopp på grusvägar/skogsstigar etc och hittade till Hallands Ultra som arrangeras av Halmstad OK. Det är ett terränglopp på 50km som går i juni och går genom natursköna områden från Möllegårds naturreservat, via Tylösand, Prins Bertils stig, genom centrala Halmstad och ut i skogarna kring Skedala. Loppet är jättetufft, framförallt de sista två milen, men det är det absolut trevligaste och mest välarrangerade lopp jag någonsin sprungit och ett av de få lopp jag definitivt MÅSTE springa nästa år igen.
En av anledningarna till att jag sprang just Hallands Ultra var att jag ville få ett formbesked inför UltraVasan 90km som jag hade anmält mig till ihop med samma kompis som tog mig till Stockholm för min maratondebut. Han hade sprungit UV redan 2015 och lockat med mig inför augusti 2016. Tyvärr kunde han inte följa med upp till Sälen/Mora utan jag fick åka upp utan honom. Loppet gick av stapeln för några dagar sedan och jag lever fortfarande i ett lyckorus efter att ha genomfört loppet på en hyfsat tid 10.58.01 med begränsad träning i sommar. Jag har dessutom inga krämpor efter loppet utan kroppen känns ganska ok. Så nu är det bara att köra vidare och leta upp nya utmaningar samt fortsätta använda löpningen som terapiform. I första hand håller jag mig till mina skogsstigar, men det kan säkert bli ett och annat asfaltslopp framöver.
Resan har bara börjat, från soffpotatis som knappt kom runt 6,7km utan att behöva stanna flera gånger till att faktiskt ha klarat av två UltraMaraton varav den längsta var 90km.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)