Några dagar senare slängde jag ut en förfrågan i vår Facebookgrupp om det fanns någon som ville samåka upp från västkusten. Jag fick omgående svar från ett par i Göteborg som gärna slog följe och det visade sig dessutom att de också skulle bo på samma hotell. Resan upp blev supertrevlig och det var inte tyst många sekunder i bilen. Niclas och Caroline som åkte med var fantastiskt trevliga och var väldigt lätta att komma överens med, så resan upp gick på nolltid.
Incheckning på hotellet och äntligen fick jag träffa många av de personer som jag bara har sett profilbilderna på och "pratat" med via kommentarer på diverse inlägg. Bland annat skulle jag dela rum med en kille (Jonas) från Stockholm som jag aldrig träffat förr, men han liksom alla andra i gruppen visade sig vara hur trevliga som helst och kvällen innan loppet gick väldigt fort med gemensam middag i hotellets matsal.
Vi hade satt väckarklockan på 01.15 för att äta frukost, en frukost som bestod av havregrynsgröt, pasta, yoghurt, fil och mackor. Väldigt konstig känsla att gå upp och äta frukost mitt i natten men det var ju tvunget om vi skulle orka den väntande prövningen. 02.30 gick bussen från Mora till starten i Berga by utanför Sälen. Väl framme fick vi vänta en dryg timma innan det var dags att ge oss ut i spåret. Det var lite nervöst eftersom jag inte visste riktigt om min fot skulle hålla efter två månader med problem med fotleden. Det skulle senare visa sig att oron var obefogad, jag kunde springa obehindrat och fick aldrig ont i fotleden, vare sig under eller efter loppet.
En del av gänget strax före starten (foto Therese Sundén)
Själva starten var enormt mäktig. Dagen höll på att gry, det var 11-12 grader, dvs ganska behaglig temperatur. Ur högtalarna strömmade pampig filmmusik ut från Pirates, Iron Man osv och precis innan starten släpptes det ut rök framme vid startbågen. Man kunde riktigt känna all adrenalin som vibrerade bland alla spända och förväntansfulla löpare.
Strax före start i Berga by.
3, 2, 1 och så var vi iväg. En sak som slog mig tidigt i loppet var att alla löpare var otroligt fokuserade. Visst förekom en del småpratande löpare emellan, men långa stunder var det bara trampet av fötter som hördes i spåren. Alla verkade helt upptagna av sina egna tankar och funderingar och koncentrerade sig fullt ut på var de satte sina fötter. Jag kunde inte låta bli att jämföra med Hallands Ultra 50K där alla sprang och småpratade under större delen av loppet. Här rådde en mer sammanbiten tystnad. De kanske visste vad som väntade.
Till en början gick loppet i ett väldigt lugnt tempo, men så fort första låååånga backen var passerad gick tempot upp betydligt. Jag kände direkt att det var för högt, men när man har flow är det otroligt svårt att hålla ner tempot även om hjärnan skriker att det går för fort. Löpningen rullade på bra de närmsta timmarna med otroligt vacker och stundtals väldigt teknisk löpning. Den här delen av loppet njöt jag till 100% - förtrollande vacker natur och underbara tekniska stigar, that's what running is about. Sedan började helvetet...
Höften hade tagit stryk av de tekniska partierna, vänstra knät började säga ifrån i nerförsbackarna och magen ballade ur fullständigt. Besök vid alla bajamajor jag kunde hitta och det blev också besök ute i skogen med mossa som ersättning för toapapper. Skönt att det bara var 60km kvar att springa...
Jag lyckades hålla ihop löpningen hyfsat fram till Evertsberg trots mag-, höft- och knäproblem, men sedan tappade jag allt. Den obefintliga träningen under sommaren gav sig tillkänna och jag fick börja gå mer och mer. Varje gång jag försökte springa igen gjorde magen sig påmind och ville att jag skulle uppsöka en toalett, vilket inte var så jäkla lätt när de förbannade skyltarna informerade om att nästa bajamaja kommer om 8,7km eller 10,2km eller vad-fan-som-helst antal kilometer. Det är ju en evighet när man behöver den NU!! Alltså skogen och mossa och glöm det där med att tvätta händerna efteråt.. Note to self under loppet; ta bara mat med vänster hand och skaka inte hand med någon i spåret:-)
Sakta med säkert började skyltarna visa att det var färre och färre kilometer kvar. Jag misstänker dock att de hade dragit om banan så att varje kilometer på banprofilen i själva verket var 2 kilometer. Jag hann tänka både en och fem gånger att vem fan är så dum att han anmäler sig till ett 90km lopp och inte ser till att vara i form. Hmm, undrar om man ska bryta. Ha! Vem försöker du lura!? Gå/spring/hasa dig nu vidare din mes! Lite smärta skadar inte, det är bara svaghet som lämnar kroppen.
Fråga mig inte hur, men på något vis måste jag ha lyckats ta mig framåt för plötsligt visade km-skyltarna enkeltal, 5-4-3-2-1, och det var en helt underbar känsla att komma in i Mora, höra speakern från målet, få glada hejarop från alla åskådare och känna att "YES, jag kommer att klara det här". De sista 300 meterna tror jag faktiskt att jag fick till en tempoökning även om målgångsfilmen säger annorlunda. Måltiden blev till sist 10 timmar, 58 minuter och 1 sekund och jag är så otroligt nöjd att jag tog mig ända i mål trots allt strul med foten som hindrade min uppladdning, knäproblem, höftproblem och framförallt magproblem. Tankarna som florerade i huvudet en timma tidigare var som bortblåsta, solen sken, fåglarna kvittrade och allt var bara perfekt. Att dessutom bli välkomnad direkt inne i målet av några Lonesome kollegor var otroligt kul. Jag har sprungit många lopp där man inte har haft någon att dela upplevelsen med i målet men det här förhöjde hela känslan av eufori.
En fantastisk helg är över, sammanfattningsvis bestod löpningen av 35km njutning och 35km ren plåga, övriga 20km har jag inte riktigt koll på. Tack vare alla trevliga, sympatiska, ödmjuka och roliga Lonesomevänner jag har lärt känna de senaste dagarna så blev helgen så mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och jag längtar redan till nästa kollovistelse i Mora.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar