Kullamannen - Dödens Zon

Från början var det tänkt att jag skulle springa ultran på Kullamannen, dvs 3 varv på den 21-22km långa banan och totalt ca 3000hm. Tack och lov hade jag några vänner som skulle köra Dödens Zon som enligt arrangören skulle mäta 21-22km och ha runt 1100hm så jag valde att boka den för att kunna samåka och ha ett gemensamt mål under helgen. Med facit på hand är jag helt säker på att jag hade tvingats bryta ett lopp för första gången någonsin om jag hade gett mig på den långa distansen istället.

Med några veckor kvar till loppet var jag extremt tacksam till att jag valde den kortare distansen. Min fotled har spökat och hindrat mig från mängdträning ända sedan i våras. Jag fick tillfälligt ordning på den inför Ultravasan men sedan har den bråkat med mig igen. Min träningsdos inför Kullamannen var därför vad man skulle kunna säga "något begränsad". Typ 1 pass/vecka eller varannan vecka...

Raceday

Klockan ringde 05.00 och efter en snabb frukost var det dags att hämta upp resten av gänget. Vi var totalt 5 pers som samåkte från Varberg ner till Mölle och det var god stämning i bilen ner. Bara två av fem hade sprungit loppet tidigare och visste vad som väntade, för oss andra var det en spänd men nervös förväntan. Väl framme i Mölle gick det ganska snabbt tills det var dags för start. Lite fix med vätskeryggan, nummerlapp, toabesök och sedan var det bara att ställa upp till start.

Första kilometern var ren och platt asfaltslöpning västerut längs med havet och det var skönt att komma igång och få lite rull på benen innan stigningarna och terrängen skulle börja. Sedan vek vi av uppåt för den första stigningen och nu väntade några kilometer med härlig stiglöpning av varierad teknisk grad. Det var ganska lätt att hålla ett jämnt och bra tempo och kroppen kändes någorlunda pigg även om det fanns en liten latent känning i fotleden som inte ville försvinna.

Fram till klapperstenarna på norra kusten gick det helt enligt plan, tempot låg på 5.20 - 6.10 vilket var ungefär vad jag hade tänkt hålla på de flacka partierna. Att löpningen skulle bli svår på stenarna och klippblocken hade jag väntat mig, men det var oerhört mycket svårare och halare än vad jag hade kunnat gissa. Det var full koncentration på varje steg och så fort man släppte fokus fanns risken att man skulle slinta och skada sig. Det var en intressant kilometer och jag gissar att sjukvårdarna fick ta hand om en och annan löpare under dagen...

Strandremsan avslutas vid konstverket Nimis (som jag knappt ens såg när jag passerade) och där börjar den första brutala stigningen. Det var verkligen klättring där man tvingades använda händerna ibland och ta tag i rötter och grenar för att inte tappa fästet och hasa neråt. Och när man trodde att man hade nått toppen, vek stigen eller vad man kallar det av åt höger och så fortsatte det uppåt en bit till. När jag äntligen nådde den riktiga toppen var mina vader helt slut och jag hade krampkänning. Skönt - bara 13km kvar och redan kramp.

Det var i det här läget jag insåg att vissa lopp kan man inte komma till helt oförberedd. Jag har alltid haft förmånen att vara lättränad och har tacksamt nog inte behövt någon större träningsdos för att kunna prestera hyfsade tider på vare sig halvmara eller maraton. Det har liksom bara varit att ställa sig på startlinjen, falla in ett jämnt behagligt tempo och sedan trumma på som en Duracellkanin fram till mållinjen. Men det här var något helt annorlunda. Jag var helt enkelt dåligt förberedd och extremt naiv till de brutala backar som Kullaberg erbjuder. Men jag är nu en erfarenhet rikare inför nästa år.

Från det att första krampkänningen kom ville den inte släppa taget helt och hållet. I de flackare partierna där jag skulle trycka på lite kom krampen direkt och jag fick slå av på farten och lägga mig precis under gränsen för vad vaderna tålde. Tyvärr tar det en hel del på psyket och glädjen och motivationen får sig en törn. Loppet som skulle bli en njutning och en naturupplevelse blev mer och mer en kamp mot kroppen, eller rättare sagt mot vaderna och låren. Jag glömde helt av att njuta av utsikten och den fantastiska miljön jag sprang i och kom på mig själv med att tänka fler negativa tankar än jag någonsin gör när jag springer. Tack och lov påverkades inte pannbenet helt och hållet utan det tvingade mig att ständigt fortsätta framåt, om än långsammare än jag hade önskat.

Från toppen ovanför Nimis fram till Kullens fyr är det enda jag minns (trots att loppet var igår) att det var jävligt många backar och att det var lika jobbigt nerför som uppför. Om vi sprang i bokskog, granskog, över ängar, förbi stugor, åkrar osv har jag ingen som helst aning om. Men backarna minns jag!

Uppe vid fyren och vätskekontrollen kom första positiva tanken på länge. Jag klarar det här!! Det är bara några kilometer kvar och de värsta backarna är avklarade. Bit ihop nu för h-vete!!  Det var också här jag orkade ta fram mobilen för första gången och ta ett kort. Jag hade ju tänkt ta några fina miljöbilder under loppets gång men det hade jag inte orkat tänka på tidigare.

Efter fyren var tankarna mer positiva och jag kunde också njuta lite mer av omgivningarna. Plötsligt kändes det också som att kilometerna betades av i högre tempo än tidigare (förmodligen ren inbillning, men ändå...). Och när jag kom ner till havet i slutet av loppet och såg Mölle längst bort i änden av viken insåg jag att plågan snart var över. Strax var jag tillbaka på asfalten igen och hade bara strandvägen kvar in i mål. Krampen hade avtagit i takt med att det gick mer och mer nerför och jag lyckades till och med få till en bra tempoökning den sista kilometerna in i mål.

I mål fick jag besked om att medaljtiden var 2h37min och en snabb titt på min egen klocka sa mig att jag hade missat alla mina mål idag:

1. Njuta av naturen och den storslagna miljön.
2. Min egen måltid som jag hade var 2h30min och den missade jag med nästan 20 minuter.
3. Medaljtiden som visade sig vara ca 10 minuter bättre än vad jag kom in på.

Jag har alltid tyckt att medaljen är ganska oväsentlig och den brukar bara hamna i någon byrålåda hemma, men nu när den var utom räckhåll var det plötsligt skitjobbigt. Samtliga löpare i vårt sällskap fick med sig en medalj hem utom jag. Hur f-n kan man ha ett lopp där inte ALLA får medalj?! Se på Lidingöloppet eller UltraVasan där alla får medalj, men där man får en finare medalj eller något extra om man kommer in på en bättre tid. Något för Kullamannen att ta efter...

Men som vanligt när man har lugnat ner sig lite så brukar tankarna också ändras. Nu dagen efter spelar det ingen större roll att jag inte fick någon medalj. Jag tog mig i mål!! Trots dålig förberedelse, trots en krånglande fotled som gjorde ont från start till mål, trots hala branta backar som jag definitivt inte är van vid och trots tonvis med negativa tankar under större delen av loppet. Allt detta till trots och tack vare ett pannben som är i mycket bättre skick än mina vader så är jag nu en erfarenhet rikare och kommer att ta med mig varje liten detalj inför nästa års upplaga. Att jag ska springa nästa år var helt uteslutet direkt efter loppet men det ändrades ganska snabbt under färden hem och nu är jag helt inställd på att jag ska springa samma distans igen. Och då dj-ar ska jag njuta!