Löpning är, och har länge varit, ett av mina absolut största intressen. Löpningen fungerar många gånger som en meditativ avkoppling, där vardagens stress och problem kan tvättas bort alternativt bearbetas. Har jag en stressig förmiddag på kontoret kan jag sticka ut och springa en halvtimme/trekvart för att sedan komma tillbaka som till en ny arbetsdag där många problem plötsligt har minskat i omfång. Sedan har vi ju såklart hälsoeffekten, att man faktiskt mår bra av att röra på sig.
Efter att ha följt ett flertal löpare via Facebook, Instagram och Blogspot väcktes idén om att faktiskt starta en blogg själv, i första hand för att användas som löpardagbok. Vill någon sedan lägga tid på att läsa vad jag skriver och kanske inspireras själva så ser jag det bara som bonus. Bloggen är i första hand skapad för att tillgodose mina egna behov av att bearbeta mina tankar kring löpningen.
Jag började med löpning i November 2008 efter att ha haft träningsuppehåll sedan jag la fotbollsskorna på hyllan knappt två år tidigare. Anledningen till att jag startade var att jag började känna av att kroppen växte på fel ställen och att jag inte hade samma ork i vardagen som jag tidigare hade haft. Efter att ha spelat fotboll 4-5 dagar/vecka till att inte röra sig alls sätter sina spår...
Till en början var det bara sporadisk löpning utan egentligt mål mer än att hålla sig någorlunda i form, sedan råkade jag anmäla mig till Göteborgsvarvet och fick då plötsligt ett tydligare mål med träningen. Det gick inte att lufsa runt på måfå utan det krävdes lite mer träning. Efter detta var bollen satt i rullning. Jag gjorde mitt första Gbg-varv 2009 och sprang sedan 2010, 2012 och 2013. Det sista året var förhoppningen att jag skulle pressa tiden ner mot 1.30 på varvet, men värmen knäckte mig och jag gjorde istället mitt sämsta varv om man inte räknar med det första då jag var extremt dåligt tränad. Misslyckandet gjorde att jag ville ha revansch direkt och anmälde mig istället till Lidingöloppet samma år. Terräng- eller stiglöpning var helt nytt för mig, jag hade tidigare bara sprungit på asfalt, men jag upptäckte snabbt att det passade mig mycket bättre och att det var oerhört mycket roligare att springa i skogen istället för på gator och trottoarer.
Efter det loppet sa jag tack och adjö till Gbg-varvet och satsade istället mer tid på löpning i skogen och på att göra bra ifrån mig på Lidingö. Det dröjde dock inte länge förrän jag kände att jag ville testa på ett maraton och följde därför med en kompis till Stockholm för att springa Stockholms Marathon sommaren 2015. I ett kallt och regnigt Stockholm lyckades jag få till ett kanonlopp på 3.28 i debuten och hade det inte varit för att det var just asfalt så hade jag nog anmält mig till fler maror efter det. Istället började jag leta efter lite längre lopp på grusvägar/skogsstigar etc och hittade till Hallands Ultra som arrangeras av Halmstad OK. Det är ett terränglopp på 50km som går i juni och går genom natursköna områden från Möllegårds naturreservat, via Tylösand, Prins Bertils stig, genom centrala Halmstad och ut i skogarna kring Skedala. Loppet är jättetufft, framförallt de sista två milen, men det är det absolut trevligaste och mest välarrangerade lopp jag någonsin sprungit och ett av de få lopp jag definitivt MÅSTE springa nästa år igen.
En av anledningarna till att jag sprang just Hallands Ultra var att jag ville få ett formbesked inför UltraVasan 90km som jag hade anmält mig till ihop med samma kompis som tog mig till Stockholm för min maratondebut. Han hade sprungit UV redan 2015 och lockat med mig inför augusti 2016. Tyvärr kunde han inte följa med upp till Sälen/Mora utan jag fick åka upp utan honom. Loppet gick av stapeln för några dagar sedan och jag lever fortfarande i ett lyckorus efter att ha genomfört loppet på en hyfsat tid 10.58.01 med begränsad träning i sommar. Jag har dessutom inga krämpor efter loppet utan kroppen känns ganska ok. Så nu är det bara att köra vidare och leta upp nya utmaningar samt fortsätta använda löpningen som terapiform. I första hand håller jag mig till mina skogsstigar, men det kan säkert bli ett och annat asfaltslopp framöver.
Resan har bara börjat, från soffpotatis som knappt kom runt 6,7km utan att behöva stanna flera gånger till att faktiskt ha klarat av två UltraMaraton varav den längsta var 90km.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar