UltraVasan 2016

Från början var tanken att jag skulle springa UltraVasans 90km ihop med Johan, en kompis som sprang det redan förra året. Vi hade bokat plats på ett hotell i Mora där nästan alla rum var bokade åt löpare från Facebookklubben Lonesome Runners som jag är medlem i. Tyvärr kom Johan med ett trist besked bara några veckor innan loppet - hans knä var inte bra och han kunde inte springa utan att det gjorde jätteont. Så plötsligt stod jag utan reskamrat upp till Mora...

Några dagar senare slängde jag ut en förfrågan i vår Facebookgrupp om det fanns någon som ville samåka upp från västkusten. Jag fick omgående svar från ett par i Göteborg som gärna slog följe och det visade sig dessutom att de också skulle bo på samma hotell. Resan upp blev supertrevlig och det var inte tyst många sekunder i bilen. Niclas och Caroline som åkte med var fantastiskt trevliga och var väldigt lätta att komma överens med, så resan upp gick på nolltid.

Incheckning på hotellet och äntligen fick jag träffa många av de personer som jag bara har sett profilbilderna på och "pratat" med via kommentarer på diverse inlägg. Bland annat skulle jag dela rum med en kille (Jonas) från Stockholm som jag aldrig träffat förr, men han liksom alla andra i gruppen visade sig vara hur trevliga som helst och kvällen innan loppet gick väldigt fort med gemensam middag i hotellets matsal.

Vi hade satt väckarklockan på 01.15 för att äta frukost, en frukost som bestod av havregrynsgröt, pasta, yoghurt, fil och mackor. Väldigt konstig känsla att gå upp och äta frukost mitt i natten men det var ju tvunget om vi skulle orka den väntande prövningen. 02.30 gick bussen från Mora till starten i Berga by utanför Sälen. Väl framme fick vi vänta en dryg timma innan det var dags att ge oss ut i spåret. Det var lite nervöst eftersom jag inte visste riktigt om min fot skulle hålla efter två månader med problem med fotleden. Det skulle senare visa sig att oron var obefogad, jag kunde springa obehindrat och fick aldrig ont i fotleden, vare sig under eller efter loppet.

En del av gänget strax före starten (foto Therese Sundén)


Själva starten var enormt mäktig. Dagen höll på att gry, det var 11-12 grader, dvs ganska behaglig temperatur. Ur högtalarna strömmade pampig filmmusik ut från Pirates, Iron Man osv och precis innan starten släpptes det ut rök framme vid startbågen. Man kunde riktigt känna all adrenalin som vibrerade bland alla spända och förväntansfulla löpare.

Strax före start i Berga by.

3, 2, 1 och så var vi iväg. En sak som slog mig tidigt i loppet var att alla löpare var otroligt fokuserade. Visst förekom en del småpratande löpare emellan, men långa stunder var det bara trampet av fötter som hördes i spåren. Alla verkade helt upptagna av sina egna tankar och funderingar och koncentrerade sig fullt ut på var de satte sina fötter. Jag kunde inte låta bli att jämföra med Hallands Ultra 50K där alla sprang och småpratade under större delen av loppet. Här rådde en mer sammanbiten tystnad. De kanske visste vad som väntade.

Till en början gick loppet i ett väldigt lugnt tempo, men så fort första låååånga backen var passerad gick tempot upp betydligt. Jag kände direkt att det var för högt, men när man har flow är det otroligt svårt att hålla ner tempot även om hjärnan skriker att det går för fort. Löpningen rullade på bra de närmsta timmarna med otroligt vacker och stundtals väldigt teknisk löpning. Den här delen av loppet njöt jag till 100% - förtrollande vacker natur och underbara tekniska stigar, that's what running is about. Sedan började helvetet...

Höften hade tagit stryk av de tekniska partierna, vänstra knät började säga ifrån i nerförsbackarna och magen ballade ur fullständigt. Besök vid alla bajamajor jag kunde hitta och det blev också besök ute i skogen med mossa som ersättning för toapapper. Skönt att det bara var 60km kvar att springa...

Jag lyckades hålla ihop löpningen hyfsat fram till Evertsberg trots mag-, höft- och knäproblem, men sedan tappade jag allt. Den obefintliga träningen under sommaren gav sig tillkänna och jag fick börja gå mer och mer. Varje gång jag försökte springa igen gjorde magen sig påmind och ville att jag skulle uppsöka en toalett, vilket inte var så jäkla lätt när de förbannade skyltarna informerade om att nästa bajamaja kommer om 8,7km eller 10,2km eller vad-fan-som-helst antal kilometer. Det är ju en evighet när man behöver den NU!! Alltså skogen och mossa och glöm det där med att tvätta händerna efteråt.. Note to self under loppet; ta bara mat med vänster hand och skaka inte hand med någon i spåret:-)

Sakta med säkert började skyltarna visa att det var färre och färre kilometer kvar. Jag misstänker dock att de hade dragit om banan så att varje kilometer på banprofilen i själva verket var 2 kilometer. Jag hann tänka både en och fem gånger att vem fan är så dum att han anmäler sig till ett 90km lopp och inte ser till att vara i form. Hmm, undrar om man ska bryta. Ha! Vem försöker du lura!? Gå/spring/hasa dig nu vidare din mes! Lite smärta skadar inte, det är bara svaghet som lämnar kroppen.

Fråga mig inte hur, men på något vis måste jag ha lyckats ta mig framåt för plötsligt visade km-skyltarna enkeltal, 5-4-3-2-1, och det var en helt underbar känsla att komma in i Mora, höra speakern från målet, få glada hejarop från alla åskådare och känna att "YES, jag kommer att klara det här". De sista 300 meterna tror jag faktiskt att jag fick till en tempoökning även om målgångsfilmen säger annorlunda. Måltiden blev till sist 10 timmar, 58 minuter och 1 sekund och jag är så otroligt nöjd att jag tog mig ända i mål trots allt strul med foten som hindrade min uppladdning, knäproblem, höftproblem och framförallt magproblem. Tankarna som florerade i huvudet en timma tidigare var som bortblåsta, solen sken, fåglarna kvittrade och allt var bara perfekt. Att dessutom bli välkomnad direkt inne i målet av några Lonesome kollegor var otroligt kul. Jag har sprungit många lopp där man inte har haft någon att dela upplevelsen med i målet men det här förhöjde hela känslan av eufori.

En fantastisk helg är över, sammanfattningsvis bestod löpningen av 35km njutning och 35km ren plåga, övriga 20km har jag inte riktigt koll på. Tack vare alla trevliga, sympatiska, ödmjuka och roliga Lonesomevänner jag har lärt känna de senaste dagarna så blev helgen så mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och jag längtar redan till nästa kollovistelse i Mora.

Varför löpning och varför en blogg

Löpning är, och har länge varit, ett av mina absolut största intressen. Löpningen fungerar många gånger som en meditativ avkoppling, där vardagens stress och problem kan tvättas bort alternativt bearbetas. Har jag en stressig förmiddag på kontoret kan jag sticka ut och springa en halvtimme/trekvart för att sedan komma tillbaka som till en ny arbetsdag där många problem plötsligt har minskat i omfång. Sedan har vi ju såklart hälsoeffekten, att man faktiskt mår bra av att röra på sig.

Efter att ha följt ett flertal löpare via Facebook, Instagram och Blogspot väcktes idén om att faktiskt starta en blogg själv, i första hand för att användas som löpardagbok. Vill någon sedan lägga tid på att läsa vad jag skriver och kanske inspireras själva så ser jag det bara som bonus. Bloggen är i första hand skapad för att tillgodose mina egna behov av att bearbeta mina tankar kring löpningen.

Jag började med löpning i November 2008 efter att ha haft träningsuppehåll sedan jag la fotbollsskorna på hyllan knappt två år tidigare. Anledningen till att jag startade var att jag började känna av att kroppen växte på fel ställen och att jag inte hade samma ork i vardagen som jag tidigare hade haft. Efter att ha spelat fotboll 4-5 dagar/vecka till att inte röra sig alls sätter sina spår...

Till en början var det bara sporadisk löpning utan egentligt mål mer än att hålla sig någorlunda i form, sedan råkade jag anmäla mig till Göteborgsvarvet och fick då plötsligt ett tydligare mål med träningen. Det gick inte att lufsa runt på måfå utan det krävdes lite mer träning. Efter detta var bollen satt i rullning. Jag gjorde mitt första Gbg-varv 2009 och sprang sedan 2010, 2012 och 2013. Det sista året var förhoppningen att jag skulle pressa tiden ner mot 1.30 på varvet, men värmen knäckte mig och jag gjorde istället mitt sämsta varv om man inte räknar med det första då jag var extremt dåligt tränad. Misslyckandet gjorde att jag ville ha revansch direkt och anmälde mig istället till Lidingöloppet samma år. Terräng- eller stiglöpning var helt nytt för mig, jag hade tidigare bara sprungit på asfalt, men jag upptäckte snabbt att det passade mig mycket bättre och att det var oerhört mycket roligare att springa i skogen istället för på gator och trottoarer.

Efter det loppet sa jag tack och adjö till Gbg-varvet och satsade istället mer tid på löpning i skogen och på att göra bra ifrån mig på Lidingö. Det dröjde dock inte länge förrän jag kände att jag ville testa på ett maraton och följde därför med en kompis till Stockholm för att springa Stockholms Marathon sommaren 2015. I ett kallt och regnigt Stockholm lyckades jag få till ett kanonlopp på 3.28 i debuten och hade det inte varit för att det var just asfalt så hade jag nog anmält mig till fler maror efter det. Istället började jag leta efter lite längre lopp på grusvägar/skogsstigar etc och hittade till Hallands Ultra som arrangeras av Halmstad OK. Det är ett terränglopp på 50km som går i juni och går genom natursköna områden från Möllegårds naturreservat, via Tylösand, Prins Bertils stig, genom centrala Halmstad och ut i skogarna kring Skedala. Loppet är jättetufft, framförallt de sista två milen, men det är det absolut trevligaste och mest välarrangerade lopp jag någonsin sprungit och ett av de få lopp jag definitivt MÅSTE springa nästa år igen.

En av anledningarna till att jag sprang just Hallands Ultra var att jag ville få ett formbesked inför UltraVasan 90km som jag hade anmält mig till ihop med samma kompis som tog mig till Stockholm för min maratondebut. Han hade sprungit UV redan 2015 och lockat med mig inför augusti 2016. Tyvärr kunde han inte följa med upp till Sälen/Mora utan jag fick åka upp utan honom. Loppet gick av stapeln för några dagar sedan och jag lever fortfarande i ett lyckorus efter att ha genomfört loppet på en hyfsat tid 10.58.01 med begränsad träning i sommar. Jag har dessutom inga krämpor efter loppet utan kroppen känns ganska ok. Så nu är det bara att köra vidare och leta upp nya utmaningar samt fortsätta använda löpningen som terapiform. I första hand håller jag mig till mina skogsstigar, men det kan säkert bli ett och annat asfaltslopp framöver.

Resan har bara börjat, från soffpotatis som knappt kom runt 6,7km utan att behöva stanna flera gånger till att faktiskt ha klarat av två UltraMaraton varav den längsta var 90km.